lördag 3 september 2011
Avslutande ord i eget namn...
Lite pinsamt men jag lyckades aldrig komma in med inlägg i eget namn i bloggen under resan, gick via Siri. Ja men nu har jag lyckats... ack ja säger lite om mina kunskaper i hur man hanterar sociala medier. Men FB klarar jag av och det är ju mer än vad somliga i nästan min ålder gör (jag vet alltså en som inte är en dumskalle i övrigt) Men i alla fall, det är nu drygt en vecka sedan vi kom hem. Inga katastrofer, inga väldigt besvärliga situationer. Det var skönt att sätta sig i bilen tisdag morgon den 23 augusti och komma iväg norrut. Hettan hade ju varit nästan olidlig de sista två dagarna. Mamma Ruth satt mycket under takfläkten i köket medan vi grejade i köket, sopade trappan utomhus och "arbetade" i "trädgården". "Cecilia var är du?" ropade mamma ibland och jag fick snabbt visa mig i dörren. Sedan fläktade det lite och då flyttades stolen utomhus. Lördag kväll var vi ju som sagt nere vid kapellet och firade San Bernardo, och måndag blev det lååååång lunch på Il Cieligio. Slow food! Bildbevis har redan publicerats. För att återgå till San Bernardo festen så fortsatte den med lite snacks som vi tog för oss av och sedan blev det dans och fyrverkeri. Det orkade Ruth inte med men den levande orkstern hördes över hela byn med sin klassiska populära italienska sånger, ni vet "Volare" och "Che sara, sara" etc. Vi njöt på terassen och mamma var nästan som förr! Jag kom att tänka på den där filmen "Avakenings" den där magiska kvällen. Fyrverkeriet såg jag från sovrumsfönstret och mor vakande inte trots oljudet. Men det gjorde tydligen en ilsken granne (kvinna från Milano men inte HON) som bor nere vid vägen så hon gick ut 03.30 och började slå två kastrull lock mot varandra för att hämnas. Det lät förfärligt och vilket liv det blev på folk! Vi (då hade döttrarna kommit hem...) lyssnade intresserat till allt skrikande och alla okvädningsord. Varje gång jag är i Vignana lär jag mig f ö ett nytt fult ord och främst är det vår alltid lika vänliga granne (obs ironi) som står för uttrycken. Nåväl, kort resumé från vår hemresa har ni fått. Det enda tråkiga var att bilen pajade nånstans i södra Sverige och vid Linköping började en varningslampa att blinka. Det blev lite nervöst men vi kom hem torsdag kväll, först till Vårberg sedan körde jag mamma hem till Kista och stoppade om henne och nattade sådär runt kl 21. Nu står bilen på verkstaden, får inte köras, ev en cylinder paj. Men vi var i alla fall hela, friska och nöjda. Och dessutom hade vi löst en del framtidsfrågor i bilen, som vad Siri ska göra i höst och i vår t ex. Hon ska nog läsa italienska på universitetet, ett beslut som hejas på av Miriam och mig. Ciao! Ci sentiamo!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej, nu får ni inte sluta!! Mer farmorsbloggande!!!
SvaraRadera